Farfar

Det gör ont.
Försöker att inte tänka på det, och varje gång jag gör det så kommer tårarna.
Farfar, eller forfor som jag och Tobbo kalla han. Jag kommer aldrig mer få träffa han, han är inte där längre. Vilket han alltid varit.

Allt gick så fort, ingen ana det. Visst, han var gammal. Men att det skulle gå så fort. Anade ingen.

Dagen har varit crap. Och jag får bara ångest över att tänka på allt.

Gråtit så mycket så ögonen värker. Och sjukt trött är jag.
Hade kunnat lägga mig nu och lätt sova till imorgon.

Det gör verkligen ont.
Jag saknar han så fruktansvärt.
Det är bara den grejen att aldrig mer få träffa han.

Jag visste att denna dagen skulle komma, och jag har försökt föreställa mig detta så många gånger.
Men aldrig trodde jag att det skulle vara så jobbigt.
Jag skulle bara vilja säga hejdå.
Och jag önskar att jag inte hade haft så bråttom i torsdags. Men hur skulle jag kunna veta att det var sista gången jag träffa han?


Jag älskar dig Farfar, och är så fruktansvärt över alla goda minnen jag har med dig .. <3